RIKITIKITAVI

Johan Ehrenberg berättar om RIKITIKITAVI av Rikard Wolff. Jag fick en bok i julas, började läsa i köket och upptäckte efter någon timme att jag fortfarande stod upp och läste. Rikitikitavi av Rikard Wolff är en välskriven och gripande berättelse om hur en människa växer, hur de där tunga dagarna kan användas och bli något lite mer. Jag brukar inte gilla självbiografier eftersom de ofta förutsätter att man är intresserad av personens liv redan innan man läser. Men det här är ingen sån bok. Det är berättelse man kan läsa även om man aldrig hört talas om Rikard Wolff. Berättelsen vänder gång på gång. När pappa dör finns inga sommarlov mer, ändå tystnar inte telefonen. Mamma är där. Ett annat möte börjar, efter ett vrål av smärta.

Jag har alltid vetat att Wolff är en lysande skribent, det märkte alla som läste ETC redan på 90-talet där hans krönikor växte fram med en helt annan ton än de flesta andra. Det jag gillar mest med boken är att Rikard klarar av att berätta om det som kallas ”det stora” och ”det kända” med precis samma personliga och nära röst som när han berättar om egna privata svek och egen rädsla. Hans skildrar vänskapen med Mona Sahlin lika lågmält och enkelt som han skildrar känslan när hans unga dotter kommer springande och ”är övertygad om tingens ordning och förklarar universums uppkomst för mig.” Wolffs berättelse om Sverige är inte ljus. Fast särskilt arg är han inte. Mest fundersamt undrande.

Till boken finns en vacker cd-samling av favoriter och några helt nya inspelningar. Rikard Wolff jobbar med Stefan Sundström, Lisa Ekdahl, Mikael Wiehe och tolkar såväl Brel som Cohen. Och sina egna låtar såklart.